Berättelse

Positivt graviditetstest! Jag minns det tydligt, det var den 3 januari 1999 och glädjetårarna strömmade ner för mina kinder när jag meddelar min man att "jag är med barn!" Äntligen skulle vi få det barn vi längtat så efter, vår familj skulle bli komplett. Förutom lite oro i början p.g.a. några mindre blödningar gick graviditeten jättebra. Alla värden var bra och framförallt – jag mådde bra hela tiden. Jag började "boa" genom att köpa kläder, sy gardiner och planera inredningen i barnets rum. Conny började bygga en vagga till sin kommande son eller dotter. "Pyret" (som vi kallade bebisen) var en oerhört aktiv unge och vi sa alltid att vi skulle få en riktig liten busunge, full av liv……….

Måndag 19 juli 1999
Vi åkte till Stockholm med ett par vänner och deras dotter för att turista. Vi skulle bo kvar över natten och ha två hela dagar på oss. Jag var nu gravid i v.34 så jag kände mig rejält tung och det var dessutom väldigt varmt.
Allt kändes bra till en början, vi hade busat lite med "Pyret" på morgonen och responsen var som vanligt – rejäla sparkar. Men redan vid lunchtid började en stark oro gnaga i mig. Jag kunde inte förklara riktigt vad som oroade mig så Conny och min väninna försökte lugna mig. Eftermiddagen och kvällen kom men oron ville inte släppa sitt grepp. "Pyret" var betydligt lugnare än vad jag var van vid, ingenting fick fart på honom/henne.

Tisdag 20 juli 1999
Efter en sömnlös natt orkade jag inte hålla ihop längre. Med rinnande tårar ringde jag förlossningen i min hemstad Uppsala. De bad mig kontakta någon av förlossningarna i Stockholmsområdet för snabbast hjälp. Till sist fick vi komma till Karolinska sjukhuset där de kopplade mig till en CTG-apparat för att mäta barnets hjärtslag och mina sammandragningar. Mätningen visade att barnet hade lite låg hjärtfrekvens (110-116 slag/min) så de bad mig äta en frukost och sedan komma tillbaka. Tydligen så kunde lågt blodsocker påverka barnets hjärtslag. Jag försökte förklara för dem att det inte kändes som det skulle och att barnets hjärtslag tidigare legat runt 155 slag/min. Barnmorskan försökte få fart på barnet med våldsamma tryck och skakningar på magen men utan framgång. De förklarade det med att barnet blir mindre rörligt mot slutet när det är stort och får trångt.
Efter en frukost kom vi tillbaka för en ny kontroll. Denna gång var hjärtslagen uppe på ca 120 slag/min och personalen såg ingen anledning till oro. Läkaren försäkrade att allt såg bra ut och som hon sa "nu är barnet så färdigutvecklat att det har inga problem att överleva utanför livmodern".
Efter detta hade all luft gått ur både oss och våra vänner så vi åkte hem till Uppsala. Conny åkte för att bygga på vaggan medan jag var hemma – fortfarande med en gnagande oro. Innan vi gick i säng den kvällen kände vi båda en spark upp mot mina revben, den var tydlig men vår bebis brukade vara livligare än så…

Onsdag 21 juli 1999
Vi gick upp tidigt för Conny skulle spela en golftävling. Jag hade sovit dåligt hela natten och innan Conny for iväg meddelade jag honom att jag skulle ringa förlossningen här hemma och höra mig för. Tanken att be Conny stanna hemma slog mig men eftersom det var en tävling så….. Jag tänkte att "det värsta som kan hända är att det blir ett akut kejsarsnitt, och det klarar jag själv om det blir så."
Personalen var mycket tillmötesgående och sa att om jag var orolig skulle jag absolut komma in så skulle de undersöka mig och barnet. Jag åkte in och möttes upp av två barnmorskor som visade mig till ett undersökningsrum. De försökte koppla mig till en CTG-apparat men då min puls var uppe i 120-130 slag/min hade de svårt att veta om de var barnet de mätte. De hämtade en läkare för att istället göra ett ultraljud. Läkaren tittade fram och tillbaka på "Pyret" och efter en stund vände han sig mot mig och visade på skärmen "här är revbenen här är hjärtat och det slår inte." Världen stannar upp, vad sa han?! Vadå slår inte?! Jag minns att jag kryper ihop i fosterställning, som för att skydda mitt barn, och kvider nej, nej, nej, nej. Förtvivlan är total, jag visste att någonting var fel men inte så fel……
Personalen är underbar, de hjälper mig få tag i Conny och stannar hos mig tills han anländer. Vi lämnas ensamma en stund med vår sorg, ilska och förtvivlan.
Under dagen lämnar jag sedan fostervattenprov och en rad blodprover i förhoppningen om att få något svar på hur detta fruktansvärda kunde hända.
Vi åker hem, sätter oss på balkongen, tänder ett ljus, gråter och försöker fatta vad som hänt, försöker på något sätt förstå att vårt älskade barn är dött. Vi tar en sista bild på magen och packar den väska vi ska ha med oss till förlossningen morgonen efter. I väskan lägger vi, förutom våra saker, en pyjamas och en filt till vårt barn.

Torsdag 22 juli 1999
Förlossningen sattes igång vid 10-tiden. Efter någon timme kom värken som en molande, kraftfull mensvärk. Detta pågick hela dagen och när kvällen kom och jag fortfarande endast öppnat mig 1 cm fick jag smärtstillande för att få vila en stund. Jag sov i ca tre timmar innan jag vaknade och mådde illa.

Fredag 23 juli 1999
Natten gick (utan sömn) och på morgonen fick jag akupunktur mot illamåendet innan medicineringen för att få igång förlossningen ökades. Värken blev kraftigare men fortfarande som en molande, konstant värk. Vid lunchtid rann min bägare över. Jag hade fortfarande endast öppnat mig 1-2 cm utmattad både psykiskt och fysiskt utbrast jag "det spelar ingen roll hur ont det gör bara det börjar hända något snart. Jag orkar inte mer." Då blev det lite fart, epidural sattes och hinnorna punkterades. Jag fick värkstimulerande dropp och värkarna kom igång på allvar. Vi kämpade tillsammans Conny och jag och kl. 20.17 föds vår älskade son!
Jag minns att jag blundar och känner hur de lägger honom på mitt bröst. När jag öppnar ögonen möts jag av en alldeles underbart liten hallonröd mun. Här i min famn håller jag en perfekt och underbar liten gosse – vår son och så får han inte leva!!!
Vi ger honom namnet Oliver. Sköterskan hjälper oss ta bilder på oss tre tillsammans. Vi får vara för oss själva en stund, och vi grät, kramades och gladde oss över vår underbara son. En familj var född.
Sedan var det dags för pappa Conny och barnmorskan att väga och mäta vår guldklimp. Han var 2700 gram "tung" och 48 cm lång. Medan Conny och jag fikade tog de hand och fotavtryck samt en hårlock av vår son. Sedan fick vi ha honom hos oss hela kvällen och natten. Han fick ligga i den filt vi tagit med åt honom. Vi var så oerhört stolta och glada över vår fantastiska son att vi för ett ögonblick glömde att han inte var vid liv. Vi sjöng för honom och försökte memorera varje detalj av hans kropp. Vi tog massor av kort för att hjälpa minnet på traven i framtiden.

Lördag 24 juli 1999
På morgonen tar vi på Oliver den pyjamas vi tagit med hemifrån. Under lördagen kom även sorgen tillbaka som en stor våg. Hur ska vi kunna leva vidare utan vår son?! Vi träffade honom till och från hela helgen. Det var skönt att ha honom nära oss.