Vilken ära… Att just jag skulle bli pappa. Att lite av mig och lite av det jag älskar så mycket, min fru Monica, skulle få ta del av det som var vårt nästa steg i våra liv nu när vi varit gifta i snart tre år… att få barn.

Nu skulle jag inte längre bli äldre ju närmare trettio jag kom, utan nu skulle jag bli äldre genom att se mitt första barn växa och utvecklas. Tänk att få åldras med sin familj och se sina barn växa upp.

När mammas mage bara växte och växte förstod jag att något stort var på gång och det var du. Vi bestämde oss för att kallade dig för Pyret. Jag började så smått fundera på vad du var för en krabat där inne. Var du en liten tjej eller en kille. Hur skulle du bli och hur skulle du vara. Det får jag veta när vi träffas, men eftersom jag är så aktiv och jämt har spring i mina ben så kan jag föreställa mig hur du hade blivit Oliver. Tillsammans hade vi badat och tillbringat mycket tid i vattnet, vi hade sportat i massor för det hade varit bra för din motorik och din motivation i skolan, en perfekt kombination utifrån mina erfarenheter. Vid våra promenader hade jag stolt låtit dig sitta på mina axlar så att alla kunnat se hur perfekt och söt du varit. Vi hade definitivt busat en hel del och när vi inte orkat mer hade du fått sova en stund i min varma famn och säkert hade jag också somnat. På somrarna hade vi kunnat rulla runt i gräset och läst sagor i skuggan av ett träd…