Alm(Ulmus) är ett trädsläkte tillhörande familjen almväxter(Ulmaceae).
De är besläktade med nässelväxterna. Det finns ca 20 almarter. Deras blad är något
osymmetriska. Blommorna är brunaktiga och sitter i runda gyttringar. De blommar på bar kvist, dvs. strax
före lövsprickningen. Frukterna är små nötter med en tunn vinge runt om (en s.k. vingfrukt)
och sprids med vinden. Almarna förekommer i Europa och det tempererade Västasien. De har också
införts till Nordamerika. I Sverige har vi tre arter: skogsalm, lundalm
och vresalm.
Engelskt namn:elm.
Foto: E. Snygg: Almens fruktsamlingar.
Skogsalm, vanlig alm (Ulmus
glabra) är ett medelstort träd, som kan bli 38 - 40 m högt, med rak stam och yvig krona
och med skrovlig bark. Denna alm är den som är lättast att känna igen. Den utmärks av
de kortskaftade bladen och avsaknaden av rotskott. Stammen delar sig ofta nära marken. Den grå barken
är till att börja jämn, senare tjock och försedd med raka ribbor. Bladen är stora och
sträva vid beröring och varierar mycket till formen, De är äggrunda el. elleptiska, tandade
(dubbelsågade) och spetsiga med en något sned hjärtlik bladbas. Den långa sidan korsar därvid
det korta skaftet så att detta döljs. De är kraftigt behårade och sträva. Ofta rotskott
vid basen. Tvåkönade blommor i huvudlika samlingar, femtaliga; pistill med två märken. De
röda blommorna är små på korta skaft (de är nästan oskaftade) med en samling rödaktiga
ståndare. Blommar på bar kvist i april-maj, frukt i juni. Frukterna är blekgröna, vingartada
plattor, med fröt, nöten, centralt placerad. Trivs i myllrika skogar. Förekommer i norra Europa
och är tämligen allmän på rika jordar i lundar, lövskogar och på lövängar
i främst södra Sverige och upp till Värmland-Bergslagen-Dalälven, men det förekommer spridda
förekomster ända upp till Medelpad och Åsele lappmark. Ofta odlad..
Engelsk alm (U. procera)
har håriga kvistar och mindre och rundare blad än skogsalmen. Den bildar också lätt rotskott.
Dess krona är kompakt. Barken är mörk och fint fårad, kvistarna smala och håriga. Bäst
känns trädet igen på sina mörkgröna små rundade blad, som är sträva på
ovansidan och ibland nästan glatta undertill. Bladen är längre på ena sidan basen, men rundade
där dessa förenas med skaftet. De röda blommorna bildas i februari eller mars och mognar i efter
lövsprickningen i maj till frukter. Frukten har fröet ovanför mitten, närmare toppen av den
rundade vingen. Engelsk alm är ett variabelt träd med typiska lokala former som uppstått genom
förökning genom rotskott (vegetativ förökning). Den förekommer "förmodligen
vildväxande med dess utbredning och ursprung är ofullständigt känd." 3) Sällsynt i skogar. Förekommer på de brittiska öarna och i Frankrike,
Belgien, Luxemburg, Kanalöarna men inte i Sverige. Denna alm var (innan almsjukan dök upp) det klassiska
alléträdet på det Engelska låglandet.
Lundalm, rödalm(U. carpinifo'lia eller U. minor) är vanligen lågväxt, men kan ibland bli upp till 40 m hög.
De unga kvistarna är försedda med körtlar och ofta med korklister. Bladen är små, kortskaftade
och till formen elleptiska eller äggrunda med en kilformig sned bladbas, med den längre bladhalvan skarpt
inkrökt mot skaftet, bladspetsen är väl avsatt (spetsig), bladkanten är dubbelt sågad,
ovansidan är glatt, undersida har körtlar och är gleshåriga. Blommar på våren
(maj-juni) innan bladen kommer. Blommorna sitter 15 - 35 tillsammans i täta runda huvuden. De är 3 mm
lång. Frukten är en vingnöt, 13 - 25 mm lång, till formen omvänt äggrund till brett
hjärtlik med en killiknande bas och urnupen topp. Själva fröt, nöten, är excentriskt placerad,
med fröt i den övre hälften. Växer i lövskogar. Lundalmen förekommer i Syd- och Mellaneuropa
och i Främre Asien. I Sverige förekommer den endast som vild på Öland och Gotland, där
den är sällsynt (tämligen allmän enl. en förf. 1).
Ofta odlad, förekommer ibland förvildad i Sydsverige.
Vresalm, vitalm(U. laevis) har kala kvistar och bladen har en mycket
sned basbladens och småludna undersidor. Blommorna och frukterna är långskaftade och fruktens
vingar är fint ludna i kanten. Blommar i maj. Växer i lundar. Förekommer i Frankrike, Belgien, Luxemburg,
på Kanalöarna, Tyskland, Holland, Danmark, Norge, Sverige, Finland, Island, Färöarna. Sydlig.
I Sverige förekommer vresalmen endast vild på Öland där den är sällsynt. Ofta odlad.
Hybrider:
U. x hollandica är en hybrid mellan skogsalm och lundalm. Den odlades
förr allmänt bl.a. England, men aldrig i Sverige. Den angreps lätt av almsjukan (en svampsjukdom).
Denna hybrid har vidsträckta grenar, uppsprucken bark och många rotskott. Var vegeta
har rakare grenar och liksom hollandica har den slätare och mer långskaftade blad än skogsalmen
och dess frön är inte centralt placerad i frukten.
Som medicinalväxt:
Flera källor anger endast släktnamnet (Ulmus) när de anger almen som läkemedelsväxt.
Jag har därför inte klart för mig om de olika almarterna därmed anses vara medicinskt likvärdiga.
I sin överlevnadshandbok nämner t.ex John Wiseman endast almsläktet (Ulmus), varför
man kan anta att hans beskrivning av almens medicinska betydelse gäller samtliga almarter. Dess vanligaste
användning är vid invärtes sjukdomar. Enligt John Wiseman skall den vara helt ofarlig att använda.
"Använd en dekokt på barken mot diarré och utslag", skriver han. 4)
Lundalmen innehåller bl.a. garvämnen, slem och flavonoider 2).
(Som ett kuriosum kan jag nämna att min hund (en korsning schäfer/labrador) har ätit varje almblad
varje sommarmorgon under sin nu 10-åriga tillvaro. Hon är mycket noga med att välja ut rätt
blad genom att omsorgsfullt nosa sig fram till det blad hon vill ha. De skall först och främst vara unga,
sedan skall de lukta "rätt" och för det tredje smaka rätt - hon spottar ut bladet om det
inte har rätt smak. På hösten brukar det vara litet knepigare att hitta de rätta bladen, men
så länge de är gröna och friska hittar hon alltid något som går äta.
Hur hon har kommit på detta, och varför hon äter dem vet jag inte, men jag gissar att det kan
ha något att göra med magen och magsmältningen. Av samma anledning brukar hon förutom almblad
också äta gräs (vilket är vanligt hos hundar och katter, men medan de senare äter gräs
för att kunna kräkas upp hår, så verkar hundarna äta dem av "medicinsk" orsak).
Jag känner bara till en hund till förutom min egen som äter almblad. Forskningen har påvisat
att djur har en förmåga att kunna medicinera sig själva genom att söka upp och äta de
växter som kan hjälpa dem.)
Behandlingstips:
Vid rengöring av sår: Infusion på barken. Badda 2 - 3 ggr dagligen.
Vid värk/smärtor/blåmärken/stelhet: Infusion på barken. Inom homeopatin används
lundalmen vid hand- och fotledssmärtor. Det är även här barken som används.
Som febersänkande: En dekokt på barken verkar febersänkande genom att den är svettdrivande.
Mot diarré: En dekokt på barken. Intas 2 - 3 ggr dagligen tills symtomen upphört.
Vid utslag: En dekokt på barken.
Mot hemorrojder: Dekokt på barken. Påförs utvärtes 2 - 3 ggr dagligen.
Annan användning:
Skogsalmen odlas ofta som park- och alléträd, även lundalm och vresalmen förekommer odlad.
Särskilt skogsalmen har ett uppskattat virke som ofta används till möbler och faner.
Källor:
Garms och Eigener "Naturboken", 1975.
Dieter Podlech "Medicinalväxter", Stockholm 1989.
David More och Alastair Fitter "Träd",
1981.
John Wiseman Överlevnadshandboken, Bokförlaget Forum AB, Stockholm 1988. IBN 91-37-09668-0
