 |
 |
|||||||||||
|
Här finns informationen om de slott och borgar som har sitt ursprung i medeltiden. Även ruiner finns med om de har ansetts värda ett besök. | |||||||||||
|
||||||||||||
|
I Södra Vings socken, vid sjön Mogden och på väg ut till borgen Vädersholm hittar man resterna efter stormansgården Fagranäs. I öster, till höger om den lilla vägen, syns en stor kraterformad kulle. Troligen en borgtornslämning. Väster om vägen syns resterna av en nästan 100 meter lång grundlänga efter stora byggnader. Borgen har aldrig blivit undersökt men finns omnämnd på 1340-talet. Det är dock inte omöjligt att detta är den äldsta borgen av sitt slag i denna del av landet. Fagranäs var sätesgård för riddaren, lagmannen och riksrådet Gustaf Tunason, som levde åtminstone mellan 1315 och 1357. Borgen blev med detta stamgods för den kända svenska stormanssläkten Sture. Släktförhållandet var troligen som följer: Far till Gustaf Tunason var Tune Anundsson, vars namn också förekommer på en kyrkklocka som denne donerade 1293 till Södra Vings kyrka. Hans far i sin tur skall ha varit Anund Tunason. Denne förekommer i Erikskrönikan där han 1280 deltog i ett uppror mot kung Magnus Ladulås. De förstnämnda är de första kända medlemmarna av den så kallade Vingätten, som förde de tre sjöbladen balkvis i balk. Samma vapen förde en trolig gren av denna släkt men med släktnamnet Sture. Dess äldste kände medlem var Anund Sture som dog 1360. Även han hade jordinnehav i Södra Vings socken. Denna grens Sturenamn har övertagits från en äldre ätt Sture, som förde ett vädurs- eller gumsehuvud i sin sköld. En till namnet okänd syster till Tune Anundsson (Vingätten, tre sjöblad) var gift med en tidig medlem av den äldre Stureätten (gumsehuvud). Därefter har släktnamnet Sture, från kvinnosidan överförts till denna nya släktgren som alltså kom att heta Sture och förde tre sjöblad balkvis i balk i sin sköld. Denna ätt kom att tillhöra högfrälset med stora jordagods på flera ställen i landet. |
||||||||||||
|
Gräfsnäs är känt sedan 1300-talet, då först som Loo. Troligen låg det då ute på ön Loholmen i Anten men under 1500-talets andra hälft byggdes det ny slottet på sin nuvarande plats. Det var år 1571 som slottet befästes och försågs med höga tornprydda vallar och en djup löpgrav över vilket det gick en vindbrygga. Gräfsnäs, som kanske är ätten Leijonhufvuds mest anrika och ståtliga slott, har gått till historien mest på grund av sina märkliga bränder. Enligt en gammal förbannelse skulle slottet brinna fyra gånger med hundra års mellanrum. Och det brann verkligen 1634, 1734 och 1834. Dock förflöt allt lugnt år 1934, men då fanns inte heller mycket kvar som kunde brinna. Slottet återuppbyggdes nämligen inte efter branden 1834 och det förföll definitivt till ruiner i slutet av 1800-talet. Tills sitt planschverk Suecia antiqua et hodierna ritade Erik Dahlberg av det återuppbyggda slottet så som det skall ha sett ut efter den första branden 1634. |
||||||||||||
|
År 1298 påbörjadea arbetet med att uppföra ett slott längst åt nordost på Kållandsö. Byggherre var biskop Brynolf Algotsson och den dåtida biskopsborgen hade ungefär samma plan som huvudborgen har idag. Efter reformationen 1527 drogs Läckö in till kronan men förlänades 1543 till Svante Sture av släkten Natt och Dag. 1571 kom den i Hogenskild Bielkes ägo och då påbörjades en kraftig restaurering. År 1615 fick fältherren Jacob De la Gardie, gift med Gustav II Adolfs ungdomskärlek Ebba Brahe, slottet med omgivande socknar som förläning och grevskap. Med detta började slottets stora om- och tillbyggnadsperiod som kulminerade under sonens, Magnus Gabriel, tid. Magnus lät bland annat bygga till en fjärde våning på huvudborgen, köksborgen och förborgen samt slottskyrkan med sitt kraftfulla torn. 1681 drabbades Magnus Gabriel av reduktionen och därmed avslutades Läckös glansfulla period. Sedan 1965 arrenderas Läckö av Västergötlands turisttrafikförening. |
||||||||||||
|
Mariedals slott har fått sitt namn efter Magnus Gabriel De la Gardies maka Maria Euphrosine, syster till Karl X Gustav. De la Gardie lät år 1666 Jean de la Vallée rita ett slott, som är ett utmärkt exempel på barocktidens arkitektur. Slottet har bevarts i stort sett oförändrat |
||||||||||||
|
Den äldsta anläggningen på den lilla ön i sjön Tolken härrör från medeltiden. Det kan möjligtvis ha varit ett kloster. Under 1400-talet kommer gården så småningom i händerna på ätten Snakenborg. På 1500-talet förvandlas Sundholmen till ett fast hus av Per Brahe d.ä. Ytterligare tillbyggnader genomfördes av Gustaf och Magnus Brahe. Godset drogs in till kronan under Karl XI:s reduktion. Slottet förföll därefter och brann 1706 efter det att blixten slagit ner i slottet. Sedan dess har det stått i ruiner. Det var här som den unge kung Gustaf II Adolf tillbringade mycket tid med sin ungdomskärlek Ebba Brahe och det var också här som Erik Stenbock gömde sig med sin älskade, efter det att han rövat henne från Hörningsholm (i Södermanland) och "kung Märta Sture". |
||||||||||||
|
Torpa stenhus är ett av landets bäst bevarade medeltidshus och enligt Gustoria Sveriges vackraste hus. Huset ligger naturskönt mellan nedre Åsunden och Torpasjön. Första gången Torpa nämns i historien är 1397 då väpnaren och häradshövdingen Bengt Arvidsson gav "Torpa med kvarn och vad därtill hörde" tillsammans med några andra gårdar i morgongåva till sin fru Elin Torstensdotter av släkten Oxenstierna. År 1400 säljer Elin, då änka, Torpa till riksrådet Abraham Brodersson (Tjurhuvud). Näste kände ägare är Kristina Gunnarsdotter (Gylta). Hon kom i besittning av Torpa år 1459 och sedan dess har gården inte bytt ägare på annat sätt än genom arv. Kristinas son, Arvid Knutsson (Sparre), anses vara den som byggde det första stenhuset på Torpa. Utseendemässigt var det huset slående likt Glimminge hus i Skåne och det utgör än idag den norra delen av huset. Huset omgavs av en vallgrav och över den östra vallgraven ledde en vindbrygga. Näste ägare var Olof Arvidsson, som upptog sin morfars vapen (vars ätt utgått på svärdsidan) och han blev därmed stamfar till den yngre Stenbocksätten. Utifrån lägger man särskilt märke till den vackert ornamenterade sandstensportalen som innehåller Gustaf Stenbocks och Beata Margareta Brahes vapensköldar. Denna norra delen av huset med sina få och små fönster skiljer sig också tydligt från den yngre södra delen där man särskilt lägger märke till slottskapellets stora fönster. Ombyggnaden till slottskapell påbörjades på 1660-talet och invigdes år 1699 av Cristina Chatarina De la Gardie, änka efter Gustaf Otto Stenbock. Tillsammans med denna förändring i slottet ändrades även utsidan då taket fick sitt nuvarande utseende. Kapellet är utfört i stilren barock och är alltjämt i bruk. Riddarsalen en våning upp i renässansstil är kanske ett av de bäst bevarade rum från Vasatiden som vi idag kan uppvisa i Sverige. Tak och väggar pryds av målningar i blå-grå nyans och bland motiven märks porträtt och djurmotiv. Ytterligare en våning upp ligger kungssalen, den stora festsalen. Salen inreddes på 1600-talet och i taket syns målningar föreställande gudar från den romerska mytologin. Som alla slott och borgar har Torpa stenhus sina sägner och spökhistorier. Läs mera om Torpas gråa fru, Den inmurade flickan och Torpas vita hästar.
|
||||||||||||
|
Denna medeltida borg i Södra Vings socken nämns första gången i historien 1378. Innahavare då var Heine Snakenborg. Han var en anhängare till den dåvarande svenske kungen Albrekt av Mecklenburg. Men efter slaget vid Åsle 1389 sålde Snakenborg borgen till drottning Margareta, som donerade den till Gudhems kloster 1392. Under medeltiden låg borgen ute på en ö i sjön Mogden men en sänkning av vattenståndet har idag gjort det till en halvö. Av borgen idag syns tre kullar med rester av byggnader, bland detta ett borgtorn av sten. Vädersholm är en typisk så kallad näsborg där man med vallgravar skar av ett långt näs. Fast i Vädersholms fall är det mera frågan om placeringen på en långsträkt ö. Borganläggningen är till ytan ca 250x150 meter där den innersta kullen, dvs närmast land, är den högsta med det centrala borgtornet. Detta var troligtvis anläggningens enda byggnad helt i sten. I den mellersta kullen finns rester av en källare under ett större trähus och på den yttersta kullen en stor träbyggnad som kan ha varit borgherrens bostad. Man kan även se rester av ekonomibyggnader och andra bostadshus som fördelat sig på längor utefter öns långsidor. Där har vid utgrävningar även rester av smedjor och verkstäder hittats, med ett rikt fyndmaterial. Mot landsidan låg även lador och ladugård. Borgen förföll troligen redan under 1400-talet. |
||||||||||||
|
Denna "gränsborg" började troligen byggas på danskt initiativ runt 1360. Borgen byggdes på en höjd, nu kallad slottsberget, men var trots det omgiven av vallgravar. Själva borgen bestod i slutet av medeltiden av en krenelerad ringmur med tillhörande flankeringstorn, samt en kärnborg med ett kraftigt runt kärntorn, allt av sten. Tidigare hade borgen år 1434 intagits och förstörts av Engelbrekt under dennes svenska befrielsekrig. Öresten återuppbyggdes dock drygt tjugo år senare. I januari 1470 belägrar den danske kung Kristian I borgen i ett försök att åter kunna komma till makten i Sverige. Men den svenske riddaren och sedermera riksföreståndaren Sten Sture d.ä. (ätten tre sjöblad) skyndar till Västergötland från Dalarna för att våga ett slag. Herr Sten vinner en enastående seger, runt 100 danskar stupar och cirka 200 tas till fånga. De svenska förlusterna skall endast ha uppgått till tio döda eller sårade. Kung Kristian såras och drar sig tillbaka till Danmark. År 1502 lyckades den blivande danske kungen Kristian II erövra Öresten. Fästet hinner dock ännu en gång byta nationalitet innan det slutligen förstörs av traktens bönder 1521-22. Nu syns inga direkta lämningar ovan jord men man kan fortfarande skönja hur borg sett ut och formats av terrängen. Utsikten över landskapet från bergsplatån är imponerande och det är lätt att förstå varför många av medeltidens borgar byggdes på detta sätt. |
