Så här går det till att adoptera:
För att få lov att adoptera måste man enligt svensk lag ha fyllt 25 år, om ett par vill adoptera tillsammans måste man vara gifta. Som ensamstående kan man också få medgivande att adoptera. En hemutredning görs av kommunen där man bor, därefter beslutar socialnämnden om ett medgivande att adoptera. I socialnämndens medgivande anges vilken ålder barnet kommer att ha, t.ex. "ett barn som ej ännu fyllt 2 år". Där anges också om medgivandet avser ett barn eller ett syskonpar. Medgivandet är giltigt i två år. Hur lång tid utredningen tar varierar från kommun till kommun liksom väntetiden för att få påbörja en utredning. Socialstyrelsen rekommenderar att man skall få påbörja utredningen inom 3 månader. Den vanligaste orsaken till att man inte får ett medgivande är att de blivande föräldrarna anses vara för gamla. NIA rekommenderar att kommunerna att inte generellt ge medgivande till föräldrar som är äldre 45 år. Om man får avslag på sin ansökan om medgivande har man möjlighet att överklaga till länsrätten.

Hemutredningen skall skrivas efter följande tio punkter:

1. Tidigare förhållanden, uppväxt, utbildning m.m
   
2. Nuvarande förhållanden, hemmet, bostadsmiljö, arbete, ekonomi
   
3. Hälsotillstånd
   
4. Personlighet, intressen
   
5. Religion, livsåskådning
   
6. Äktenskap, samlevnad
   
7. Motiv till adoptionen
   
8. Inställning till barn och ungdomar
   
9. Referenser
   
10. Utredarens bedömning
    

"Vi ringde till kommunen i augusti och fick en tid i början av september. Första träffen skulle vara på socialkontoret. Vi satt i ett rum som korsades av korridoren och folk sprang ut och in. Jag tror vi behöll jackorna på. Slitna, tråkiga lokaler hade de. Den träffen var mest till för att planera resten av utredningen, vi fick berätta om hur länge vi försökt bli gravida och vilken medicinsk hjälp vi fått. Nästa gång träffades vi hemma hos oss. Gud vad jag städade! Gnodde varenda golvlist. Då pratade vi mycket om vår egen uppväxt och hur vi upplevde den. Jag kände det som om utredaren försökte provocera oss och tyckte att han ifrågasatte allt vi sa. Efter den träffen kändes det jättejobbigt och jag minns att jag ringde till mamma och beklagade mej. Nästa gång var det som om han bestämt sej för att vi var ok och vi började tro på att vi skulle bli godkända. Resten av utredningen gick vi igenom punkt efter punkt på listan över vad utredningen måste innehålla. När utredningen var färdigskriven fick vi läsa igenom och ändra sådant vi inte ville ha med. Vi trodde först att utredningen skulle hinna komma upp i nämnden före jul, eftersom den var färdigskriven i början av december. Vår utredare sa att han gjort ett försök att få med den, men att nämndens ledamöter måste ha underlaget en vecka innan mötet och vi missade det med någon dag. Vid första mötet i januari fattade nämnden beslut om vårt medgivande."

"Vi hade inga önskemål om land från början, vi var av någon anledning inte intresserade av Östeuropa. Kanske för att väntetiderna var jättelånga där då eller för att ett adopterat barn för oss på något sätt var synonymt med ett barn med ett exotiskt utseende. Vi lusläste Adoptionscentrums lista över länder och vilka krav de ställde på föräldrarna vad gällde ålder, utbildning, äktenskap m.m. Under det att vi väntade på att utredningen skulle bli klar sökte Adoptionscentrum föräldrar till Vietnam, väntetiderna var otroligt korta och vi började fundera på om inte Vietnam kunde vara något för oss. När utredningen äntligen var klar inträffade en adoptionsskandal i Vietnam, ingen svensk organisation var inblandad men alla adoptioner stoppades helt och hållet. Där stod vi med vår färdiga utredning och utan land! Många länder föll bort på grund av vårt korta äktenskap. Då gjorde vi helt enkelt så att vi skickade in vår utredning till Adoptionscentrum och frågade vad de tyckte. Vi fick veta att vi skulle kunna få ansöka om ett barn från Colombia! Colombia hade vi inte ens funderat på, enligt de papper vi fått måste man vara gifta 1-2 år för att få ansöka om adoption där och vi hade bara varit gifta ett halvår. Colombia! Var ligger det?! Fram med Bra Böckers lexikon. Sydamerika… kaffe, bananer, knark, gerilla… Bläddra i gamla nummer av Att Adoptera. Hur ser barnen ut som kommer från Colombia? Så där… och så där… Gud vad söt!"

"När jag fick instruktionerna för hur handlingarna skulle se ut rann musten ur mej fullständigt. Men bara för ett kort ögonblick. Sedan bet jag ihop och började ringa runt till pastorsexpeditioner, referenter, hemutredare m.m. Det tog några veckor att få ordning på allt och en del handlingar fick vi bakläxa på från handläggaren på Adoptionscentrum som lusläste alltihop. Vi fotograferade oss iförda diverse finkläder och var tvungna att göra om alltihop eftersom den ena filmen kom tillbaka utan att en enda bild blivit exponerad! Damen på pastorsexpeditionen vägrade skriva ut ett utdrag ur äktenskapsbok eftersom vi inte fanns i hennes papper då vi gift oss efter det att folkbokföringen flyttats till Skattekontoret. Som pricken över i lyckades Notarius Publicus sekreterare kleta tipex över texten i vår hemutredning och på vårt medgivande så vi fick skaffa fram nya!"

"Man är så medveten om att man väntar, man är så uppe i det här med adoption hela tiden. Jag länsade biblioteket på allt som fanns om adoption och om Colombia. Lusläste Att Adoptera varje gång den kom, för att inte tala om Adoptionscentrums rundbrev för familjer som väntar barn från Colombia. "Sedan sist har Maria fått resa hem med sina föräldrar, på plats i Bogotá är just nu föräldrarna till Jairo, Sebastian och Marcela" Vilka vackra namn… Undrar vad vårt barn heter, undrar om han/hon är född än… Kalle/Alva var arbetsnamnet och jag såg oftast en liten brun kille med lockigt hår och snickarbyxor framför mej. Vårt lilla barn fanns i tankarna hela tiden och ändå räknades jag inte som en som väntade barn. "Jag är också med barn!" ville jag skrika när omgivningen beundrade väninnans stora mage. "Åh vad roligt"! sade de till henne. Men till mej sade de: "Jaså, är det säkert att ni inte kan få barn då??" Ibland var väntan olidlig… Tänk om något händer! Tänk om jag blir sjuk! Allvarligt sjuk så att vi inte får adoptera! Tänk om oroligheterna i Colombia gör att landet stängs för adoptioner?! Tänk om de inte godkänner oss. Efter sju månaders väntan med handlingarna på plats hände allt på en gång! Jag skulle just gå hem från jobbet en torsdageftermiddag i november då telefonen ringde, det var min man. "De har ringt från AC, vi har fått en pojke!" Jag räknade snabbt, han var bara två månader gammal, så liten! Hur skall det gå!? De vill att vi kommer ner redan till helgen! Hur skall vi hinna allt, packa, handla barnkläder, ordna hus- höns- och katt-vakt och hur skall de klara sej på jobbet? Och mitt i allt: Lycka med stort L! Och allvar… jag - mamma?"

"Efter två dygns försening på grund av snökaos i Sydsverige kom vi äntligen fram till Colombia. Så annorlunda, lukten, fukten, alla bilar, bergen. Så mycket att ta in. Och sedan mötet med vår lille grabb! Äntligen! Så självklart att han är vår och ändå så overkligt. Så vacker, så glad, så vaken, så sällskaplig, så mjuk, så varm. Vi kan inte få nog av honom! Vilken lycka att få bära honom tätt intill dagarna i ända! Vilken förmån att få lära känna honom och det här vackra landet tillsammans i lugn och ro medan vi blir bortskämda av hotellpersonalen! I Colombia måste man stanna tills adoptionen är klar i domstolen och processen börjar inte förrän vi föräldrar blivit intervjuade av de sociala myndigheterna i landet. Man vet inte i förväg hur länge man måste stanna eftersom olika domstolar har olika lång handläggningstid, vi blev kvar i fem veckor. Colombia är underbart och en plats att alltid längta till men inget går upp mot känslan när man är hemma i sitt eget hem med sitt barn! Det är först då jag verkligen känner att nu är du MIN, ingen kan ta dej ifrån mej nu!"