Av Mats Brusman
För
nittio år sedan gav sig flickskoleföreståndarinnan Aurore Pihl ut i Norrköpings
nöjesliv för att med egna ögon ta del av vad hennes elever ägnade kvällarna
åt - det nya fördärvande folknöjet, biograferna! Tack vare Aurore Pihl och
hennes noggrant bevarade anteckningar, kan vi få en liten inblick i Norrköpings
kinematografnöje för nittio år sedan.
År 1896 visades "Edisons levande fotografier" för
första gången i Sverige. På hösten år 1900 hade sensationen nått Norrköping,
och snart var biograferna ett etablerat folknöje. Hösten 1908 fanns det
hela sex biografer i Norrköping, och jämfört med riket i övrigt var staden
tämligen biograftät. Stockholm, Göteborg och Malmö, hade under perioden
1905 till 1910 vardera mellan fyra och sex biografer, och städer av Norrköpings
storlek hade ett medeltal på drygt två biografer per stad år 1910.
Under filmens första decennium i Sverige var det det sensationella som utgjorde
dragkraften. Filmernas innehåll och handling kom i andra hand. När nyhetens
behag började lägga sig efter några år, sjönk både filmens status och utbudets
kvalitet. Biograferna blev nu billiga kabaréer, ett nöje för de lägre klasserna.
En
kategori som lockades av de billiga biljettpriserna var skolbarnen, och
det var främst detta som ledde till att röster började höjas för en sanering
av biografutbudet. Pedagoger, läkare och föräldrar ansåg att biograferna
både hotade barnens ekonomi och deras mentala hälsa.
I Norrköping var flickskoleföreståndarinnan Aurore Pihl en av dem som stod
i spetsen för denna rörelse. År 1908 skrev hon ett föredrag till stöd för
införande av filmcensur. Hon hade själv varit på bio och granskat utbudet.
På sätt och vis kanske man kan kalla henne Norrköpings första filmrecensent.
Aurore Pihl berättar att Norrköpings biografer hade
föreställningar varje kväll, och under en biografkväll hann man med att
köra igenom samma program sju till åtta gånger. Det bekymrade Aurore Pihl
att det var så billigt att gå på bio. Biljettpriset var tio öre för barn,
men man kunde även komma undan med bara fem öre. För denna summa fick man
sitta bakom den tunna filmduken, där man kunde ta del av skådespelet bakochfram.
Dessa platser var förstås mycket begärliga för ekonomiskt sinnade skolbarn,
konstaterar Aurore Pihl.
Vad var det då som visades? Enligt Aurore Pihl var
biografutbudet "mycket skiftande, sammansatt af goda och dåliga nummer.
Där visas vackra naturscenerier, bilder af stora städer, af folklif, industri,
sport och dylikt, men där förekomma också osedliga, råa och vidriga bilder."
Aurore Pihl nämner ett antal exempel på sådana "osedliga" filmer. Filmen
"Hin junior i Paris" till exempel, handlar om en man som säljer sin själ
till mörkrets makter för att i utbyte få roa sig i Paris. Filmen berättar
om hans "lättsinniga äfventyr", där han räddas ur många knipor av en "behornad
afgrundsgestalt".
Filmen "Själfuppoffring" innehöll ett tema som Aurore
Pihl tyckte mycket illa om. I korthet handlade den om en flicka som väljer
att ta sitt liv på grund av olycklig kärlek. "Man får se henne vandra ut
i ett stort vatten och med förtviflans åtbörd försvinna däri." "Själfuppoffring"
tycks ha varit en i högsta grad dyster historia, men det kan vara svårt
för oss idag att se det direkt stötande i den. För Aurore Pihl och hennes
samtid sågs dock självmord som en grov synd som var ytterst olämplig att
skildra. "Utan ord", skriver Aurore Pihl, "predikas här kraftigt nog förakt
för Guds och öfverhetens bud. Lifvets helgd förhånas med själfmordets förbrytelse,
som tillgripes i motgångens stund".
Vid
sidan av självmordet, som av Aurore Pihls föredrag att döma tycks vara något
av det värsta man kunde se på bio, nämner hon "druckna personer, som raggla
omkring eller vanmäktiga sjunka till marken" - samt stölder och "andra tjufknep"
- "ofta blir ordningsmakten narrad".
Även en del komiskt menade filmsekvenser upprörde Aurore Pihl, och så fanns
det förstås en annan typ av scener som inte borde få visas. "Handlingen"
i "Den underbara kortleken" är snabbt redovisad; den "visar en afklädningsscen
af skamlig innebörd". Punkt.
Aurore Pihl sågade dock inte allt hon såg. Många filmer
kunde vuxna ha utbyte av, menade hon. För barn var dock biograferna inte
lämpliga över huvud taget. Dels kunde begäret efter nöje bli "öfvermäktigt",
dels kunde de "hetsa upp fantasi och nervsystem" och "alstra ett uppjagadt
och öfverretadt tillstånd" som kunde ge upphov till "likgiltighet för det
dagliga lifvets lugnare företeelser". Aurore Pihl insåg "att t ex en räkneuppgift
eller en geografi-läxa förefaller torr och motbjudande i jämförelse med
de fantasibilder, som en föregående aftons nöjen skapat".
Ibland var filmerna försedda med varningar. Affischen för filmen "Marie
Antoinettes död" bar texten "Bör ej ses af nervsvaga personer". Aurore Pihl
trodde dock att detta snarare verkade som reklam än avskräckte.
Aurore Pihl
Det
är lätt att idag le överseende åt hur man för nittio år sedan fasade för
vad man trodde skulle bidraga till samhällets förfall. Filmen sågs av många
som ett hot mot de rådande borgerliga värdena; sparsamhet, kristlighet,
fosterlandskärlek etc. Säkerligen såg också ultrakonservativa krafter ett
hot i det som Aurore Pihl beskriver som filmens "goda" sidor. Folkundervisning
för de breda lagren låg säkerligen inte i allas intresse. Paradoxalt nog
ledde dock förbudsivrandet till slut till att filmen fick tillbaka sitt
anseende. Samtidigt som Statens Biografbyrå inrättades 1912, inleddes också
en självsanering av branchen. Redan hösten 1908 skrev Norrköpingsbiografen
Svea i säsongens första NT-annons att man "behjärtande de önskemål, som
under sista tiden framställts" hade tillsatt en granskningsnämnd som skulle
se till att "absolut inga för moralen eller känslan stötande bilder" förekom.
Moralen hade blivit ett konkurrensmedel, och detta ledde till att biografnöjet
började återfå sin status.
Antagligen
var denna sanering en förutsättning för att filmbranschen inte bara överlevde,
utan att svensk film även fick en storhetstid det följande decenniet. Kanske
borde vi skänka Aurore Pihl en tacksamhetens tanke - och inte bara för att
hon gett oss en inblick i det tidiga 1900-talets nöjesliv. I dag är filmen
en accepterad konstform. Hade det varit så utan censurdebatten för nittio
år sedan?
Källor:
Aurore Pihl: Den skadliga filmen (ca 1908), Norrköpings Norra Flickläroverks
arkiv ÖII:3, Norrköpings stadsarkiv
Norrköpings Tidningar 12 oktober 1900 (Annons för kinematografen)
Norrköpings Tidningar; 1-30 september 1908 (Biografannonser)
Leif Furhammar: Filmen i Sverige (1991)
Jan Reinholds: Bio i Sverige 1900-1975 (1975)
Det här
är en artikel om filmcensurdebatten på 1910-talet, publicerad i Norrköpings
Tidningar 30 nov 1998. Jag arbetade med en b-uppsats i historia om Norrköpings
flickskolor, när jag i arkivet sprang på flickskole-föreståndarinnan
Aurore Pihls arkiv. Det visade sig att hon hade varit involverad i lite
av varje. Bland annat hade hon engagerat sig i den biografdebatt som ägde
rum på 1910-talet. Eftersom ämnet intresserade mig men föll
utamför b-uppsatsens ramar blev det denna artikel...
