Hursomhelst: Vi tränade så gott vi kunde, hamnade på bild i lokalpressen och annandag pingst, måndagen den 23 maj 1983 stod vi där, på den lilla läktaren i idrottsparken, med våra gitarrer, syntar och trummor. Jag minns tydligt att den lilla läktaren i övrigt var så gott som tom, frånsett några ivriga yngre IFK-supporters, försedda med halsdukar och flaggor. På andra sidan planen fanns den stora läktaren och där kunde vi urskilja en hel del folk. Ganska många äldre, allvarsamma herrar blickade spänt ut över planen. Nu var det allvar - IFK nedpetade i en lägre division, det kunde bara tolkas som en olycklig tillfällighet som snart skulle vara ett minne blott. Totalt ska 4 348 betalande ha sett matchen, och - dessvärre - också hört oss spela.

Jag minns inte exakt när vi drog igång, vad vi inledde med och om vi började lite försiktigt eller vräkte på för full med en gång… Det jag minns är att vi hade en liten lustighet på lager - ett hemligt vapen. Just när IFK anföll drog vi igång - Mors Lilla Olle! Det var nämligen så att någon hade tagit reda på att Vasalunds målvakt hette just Olle, och givetvis tyckte vi att det var en strålande idé att psyka honom musikaliskt i ett avgörande ögonblick. Mycket riktigt stod det snart 1-0 till IFK och vi ansåg förstås att vi kunde ta åt oss en del av äran - i synnerhet som den stackars målvakten vid ett tillfälle knöt näven åt vårt håll. Att det lika gärna skulle kunna tolkas som ett uttryck för musikalisk kritik som en effekt av vår subtila psykning föll oss nog inte in. När slutsignalen ljöd hade så IFK kammat hem segern med hela 5-0. Solen sken och allt var frid och fröjd.

Nu visade det sig dock redan i första halvlek att alla inte tyckte som vi. Efter en stund kom en vakt fram och berättade lite förläget att det kommit klagomål. Gubbarna som abonnerat på sittplatser sedan femtiotalet kom och hotade med att gå hem och aldrig sätta sin fot på en match igen om inte musiken dämpades. De hörde inte när domarn blåste. Vi förstod att vi nog behövde ta det lite lugnare. Vi drog ner volymen på förstärkarna lite och så satt vi väl tysta ett tag och tittade på matchen. Nu började istället de tiotalet fans som huserade med vimplar och halsdukar på vår lilla läktare att protestera. Men ska ni inte spela? undrade de. Spela nu då! Efter ett tag greppade vi instrumenten och drog igång lite försiktigt, men vi hann inte många takter förrän vakten kom rusande. Den här gången såg han helt skärrad ut, viftade med armarna och hojtade att vi absolut inte fick spela mer. Våra "fans" protesterade högljutt men vi förstod vad klockan var slagen och med en suck drog vi ur kontakten och plockade ihop våra instrument. Sambaepoken i IFK Norrköpings historia var över.

En insändare av signaturen "F.d. IFK-anhängare" i Norrköpings tidningar fyra dagar senare sammanfattade ganska väl vad problemet bestod i: "Det är ej meningen att man ska behöva stå och hålla för öronen när man går för att se på fotboll. Att musikerna sedan var urusla har ju mindre betydelse då även bra musiker i en Sambaorkester av denna typ för oljud." Med tanke på hur vår musikaliska insats bedömdes som "urusel" i insändaren var det ändå ganska skönt att kunna klippa ut ett fjärde inlägg från sportsidorna några veckor senare där signaturen "Let's Go IFK!" undrade vart Sambaorkestern tagit vägen. Låt vara att skribenten tyckte att det skulle vara mera "maracas, tutor och trummor" och mindre "högljudda gitarrer", men vi hade ju i alla fall - utifrån våra förutsättningar - fått några att förstå att fotbollen blev roligare med musik. Matchen mot Djurgården vann förresten IFK med 3-1. hur det gick resten av säsongen minns jag inte, men nu, tjugofem år senare, har IFK åter trillat ur allsvenskan och någon sambafotboll tror jag inte vi haft i Norrköping sedan den gyllene sambaepoken 23 maj - 5 juni 1983!

IFK Norrköping och sambaepoken

23/5 1983 - 5/6 1983