Det bästa sättet att närma sig Kinnekulle är från Holmestadshållet via Kinne-Vedum. Härifrån syns bergets profil bäst och visst är det en anslående vy. Säkert kommer ni ihåg från skolan hur Västgötabergen är uppbyggda, alltså med en mycket hård hätta av den svarta bergarten diabas som höll emot när inlandsisen drog sig tillbaka. Därför finns alltså idag Billingen, Borgundaberget, Mösseberg, Halle- och Hunneberg tillsammans med Kinnekulle som kvarlevor från det som funnits här långt över 10.000 år. Allt annat fördes bort med isälvarna och blev till rullstensåsar eller rann ut i havet.

Bland de bergarter som ligger i skikt under diabasen på Västgötabergen märks alunskiffer och kalksten och de har utgjort grunden för den kalkindustri som funnits och fortfarande finns (Cementa, Rockwool). Kalkstensbrytningen på Kinnekulle fanns när jag växte upp på Blomberg som dagbrott på flera platser (bl a Blomberg, Hjälmsäter, Råbäck). Kalkarbetarna var ett speciellt släkte; grovhuggna gubbar som hjälptes åt att fylla järnvägsvagnarna vid de lastkajer som då fanns på bangårdarna. Gubbarna hade storvästar och vadmalsbyxor och lärde mig spela kort i sin raststuga i en dunge precis intill Blombergs järnvägsstation.

Kalkarbetarbostäderna finns fortfarande kvar längs stora landsvägen mellan Blomberg och Källby. Kalkbrotten som numera är överväxta och svårupptäckta (fast jag hittar förstås dit) ligger ett par hundra meter därifrån och strax bakom de "kalktippar" som syns från vägen som lätt rödfärgade kullar och numera bevuxna med björkskog. Runt 1960 användes mycket av den brända skiffern som fyllning när järnvägen Herrljunga-Gårdsjö breddades men en hel del skifferhögar finns fortfarande kvar.

Kalkstenen sprängdes ut och krossades med släggor till lämpliga storlekar för att kunna "brinna". En kalkugn består av en oval vägg och där inuti varvades för hand den gråvita kalkstenen med den svarta alunskiffern som i den geologiska uppbyggnaden av berget ligger i lagret under kalkstenen. I alunskifferlagret längst ned i ugnens botten tändes sedan en eld. Eftersom alunskiffern innehåller olja så började den snart också brinna och hettade upp kalkstenen som alltså förbrändes till bearbetnings-bart material.

Inom ett brytningsområde fanns flera ugnar och det tog upp mot en vecka innan en ugn brunnit färdig . Omgivningen sveptes in i en ganska svavelhaltig gråvit, illaluktande tjock rök, som utvecklades under processen. Och det innebar bl a att allt matsilver svärtades ned och silverputsning stod därför ofta på dagordningen i mitt föräldrahem på Blomberg.

Kalkarbetarna cirkulerade alltså mellan olika uppgifter - sprängning och ugnsfyllning, ugnstömning och utlastning samt sedan lastning av järnvägsvagnarna nere vid Blombergs station några hundra meter från kalkbrottet. En lastbilsåkare från Husaby hade full sysselsättning och ibland fick jag åka med mellan kalkbrottet och lastkajen. Det var jättespännande - inte minst när han med hydraulikens hjälp tippade upp flaket för att kalken skulle rinna ned i järnvägsvagnen. Ville allt inte lossna så baxade han bilen fram och tillbaka tills allt rasslade ned. Järnvägsvagnarna kördes sedan på den dåvarande smalspåriga järnvägen till Cementfabriken i Hällekis för att bli till cement och jordbrukskalk.

Och när det var säsong för sockerbetor, alltså september-oktober, körde lastbilen sockerbetor från åkrarna uppe på Blombergs säteri. Dessa transporterades sedan med godståg in till Lidköping och Sockerbruket där. Sedan sockersaften pressats ur återstod den s k betmassan som skickades tillbaks för att fungera som djurfoder. Betmassan lossades på kajen i avvaktan på transport till säteriet och den var fortfarande varm efter bearbetningen inne på sockerbruket. Det var jätteskönt att krypa in i betmassehögen och värma sig. Betmassan gick också att äta, fast det smakade egentligen inte så mycket.

Kalken innehåller ju kalcium som ger växtnäring. Och hela Kinnekulleområdet är därför också mycket rikt på växter av samma slag som finns på liknande områden i Sverige (Öland, Gotland och Billingebygden). Inte minst finns en hel del sällsynta orkidéer som guckusko (som bl a växer vid Hjelmsäter inte så lång från Ingegärd Hamiltons vävkammare). Och ängarna är så här års fyllda av gullvivor inte minst. I Munkängarna intill Råbäcks egendom växer det drivor av ramslök som inte minst känns igen på sin karakteristiska lökdoft när den blommar.